Var längesedan sist jag skrev.. Inte varit redo för det, men tänkt på det mycket att få rensa mig o mina tankar..

Jag blev gravid igen, denna gång ville ja inte ta nånting för givet med tanke på vad som hände Milton (som avled i "plötslig spädbarnsdöd 5/2-12") Jag ville hålla denna graviditet inom familjen, inte gå ut med det, ville "rymma" och komma tillbaka efter ett år, då allt skulle va "säkrat". När jag "plussade" blev jag oerhört rädd, jag grät med blandade känslor och visste varken ut eller in..

Skulle de gå bra denna gång? Jag vill ju ha barn, men vågar ja ta risken att kanske jag förlorar ett till barn? Skulle ja göra abort? Men då skulle ja må dåligt över att ja förlorat två barn inom 6månader.. Detta kanske var en välsignelse, jag kanske var redo nu? Det kanske va ett tecken på att nu vänder allt?

Jag gjorde ett UL för jag var rädd att de skulle ligga fel efter att ha haft livmoders och äggledarinflammation så kanske ja hade ärrbildningar och jag skulle få ett "utomhavandeskap".. Men nej det satt rätt och jag såg en liten boll som var ca.5veckor gammal med snabbt dunkande hjärta. Jag skulle få ett barn!

Veckorna gick, kräktes varje dag, flera gånger dagligen redan från vecka fyra. Fick höra som tröst, att de e ett bra tecken att de kommer gå bra denna gång, blixten slår inte ner två gånger på samma ställe, de är sällsynt att de ska hända samma människa, de kan bara inte hända att jag skulle förlora detta barn.. Jag själv var skeptisk, vågade inte riktigt vara glad åt det, för jag visste att man kan inte ens ta för givet att ett friskt barn kan få leva, jag hade upplevt det.. Men samtidigt, så kanske de va min tur nu att få lyckan.. Vi gick ut med min graviditet i vecka 13-14 ungefär, och man kände nu har de kritiska veckorna gått, men jag mår ännu illa, vilket betyder att ja ännu är gravid! Jag skulle klara det, denna gång. Melwin skulle bli storebror, och jag och min sambo såg framemot det, äntligen kunde jag känna mig lite lättad och magen växte! Men jag gick inte upp i vikt.. Kanke för att jag mått så illa? 

Vi såg framemot UL och vi skulle se vad som fanns där inom mig. Vår lilla skatt! Jag sa på skämt då vi väntade utanför på att få gå in, att "tänk om den är död"!?, men neej, ja har inte blött, och jag kände mig ännu gravid, alla mina hormoner kunde inte ha fel.. Vi fick äntligen komma in, jag la mig ner och hon stoppade den kalla gelen på min mage och frågade, när hade du din senaste mens? 18maj, svara jag.. Älsklingen fråga hur man kan minnas sånt.. Men det kan man bara.. Apparaten var urdragen ur väggen så skärmen var bara helt svart, sen starta hon den och sa : Jag har läst dina journaler och sett vad du gått igenom, jag beklagar.. och sedan såg jag hur hon blev nedstämd.. Jag såg en bebis på skärmen i samma stund men kände ingen lycka, för jag såg själv, det rörde sig inte! Hon sa till mig: Det ser inte bra ut de här.. Tyvärr jag ser inga hjärtslag.. Och där kom tårarna, ja kände att jag borde ha förstått, men varför, varför har ja inte fått missfall, varför har min kropp lurat mig så!? Älsklingen tog min hand och jag sa: ALDRIG mer! jag vill ALDRIG mer förlora ett barn, eller riskera att kunna göra det, nu räcker det.. 

Jag fick följa sköterskan en "bakväg" för att slippa gå igenom vänthallen,kom till ett kontor, där jag fick ta ett piller, för att förbereda en abort, och fylla i papper.. Sedan åkte vi hem.. Den dagen kunde jag inte sluta tänka att här ligger jag med ett dött barn i magen, ja har gått runt me ett dött barn i mig i ca.2månader Hur sjukt e inte det, så svårt att förstå.. Men de e ju så vanligt med missfall kring vecka 11-12.. Fostret va inte äldre än så.. Men de svåraste att förstå var att varför ville min kropp behålla de i magen och inte stöta ut den? Kanske för att ja skulle fortsätta känna lite "lycka"..

Dagen därpå fick jag åka in på Sunderbyn för att slutföra min "abort", när jag förde in dom där pillrerna kände jag att ja vill inte, inte vill ja göra abort, men ja kan ju inte ha kvar ett dött foster i magen så var illa tvungen.. Dom sa att de kan ta allt mellan 2timmar till ett dygn innan de börjar verka och att man kan få ta nya piller varannan timma.. Jag försökte äta lite där mitt i sorgen, hatar de där stället för mkt skitsaker har skett där de senaste året.. 1,5timma efter jag tagit pillrerna kände jag de där trycket, samma tryck som när jag skulle föda Milton, trycket i baken.. Denna gång försökte jag hålla emot, men det MÅSTE ju ut.. Plingade på klockan, gick på toan och jag sa, de kommer nu, nu börja det jag känner hur de glider ur mig.. "OJ, vad snabb du var! fick jag till svar" ca 5min senare var jag färdig, tog en dusch och kände mig så fruktansvärt tom men nu var hon/han med sin storebror i himlen och jag vet att Milton tar hand om sitt småsyskon.. Jag tog händerna om magen och hoppades att de skulle ha missat, att där i finns en tvilling, ja har ännu ett barn kvar där.. Fast jag visste ju att nu var jag tom.. Men något måste ju ha levt då jag i två månader efter fostrets död gått och varit allmänt "gravid".. Men icket.. Sedan fick jag åka hem, ville inte vara kvar, fanns för mkt som hänt mig inom dom där väggarna! Hatar ljudet av alarmljudet/plingklockan.. Den påminner mig om morgonen då jag fann Milton död.. 

Några dagar senare, var min kropp lurad än en gång, jag läkte bröstmjölk.. Jag kände mig som en kossa, som läker mjölk men har ju inget barn att amma, de tog mycket på mig psykiskt!

Min kropp trodde jag fött ett barn..

Nu har de gått tre veckor sedan aborten, skulle ha vart i vecka 23-24 nu.. Hur framtiden ser ut vet jag inte, men jag vet att drömmen om ett barn och önskan om ett barn ännu finns, men rädslan är också otroligt stor, men jag vet inte vilket som väger störst.. Men kaanske "tredje gången gillt"? 

Nu har jag inte mycket mer att säga, ville bara dela med mig lite.. Min största lärdom av detta är : Ta ingenting för givet, livet är för kort för att älta och tänka "tänk om" men jag kommer självklart alltid känna saknad och fundera, hur hade han sett ut idag, vad hade han kunnat, hur hade han sett ut, och livet tar drastiska vändningar men man måste våga vara stark och resa sig igen! "Jag är den starkaste människa jag känner"

Alltid saknad, alltid älskad. Idag hade Milton varit 8.5månader gammal <3

Kärlek, massa kärlek, ömhet, glädje, skratt, flytt, tårar, sorg, lycka..

6månader av en berg och dalbana med min älskade sambo Tommy. Vi har varit med om massor, tillsammans har vi vuxit oss starka, tillsammans har vi upplevt glädje och sorg, tröstat varandra och stöttat varandra. Jag hade inte klarat mig utan dig älskling! 

Du ger mig så mycket som är gratis men som betyder så fruktansvärt mycket. Du betyder allt för mig, du är min "soulmate". Jag visste verkligen inte vad kärlek var innan jag träffade dig, du har lärt mig och visat mig vad det är och det jag känner för dig har jag aldrig känt förut. 

Detta inlägg handlar om min kärlek till dig, Tommy Jakobsson. Du är fantastisk och jag njuter av varje sekund som jag får dela med dig. Vi kan tjafsa ibland, men vem gör inte det? Vi blir starkare som par då och lär oss förstå varandra bättre och bättre. Det finns ingenting i denna värld som jag skulle offra dig för, det är du som får mitt hjärta att slå, och för dig ska jag leva och kämpa för, förevigt. Jag vill bli gammal tillsammans med dig, jag kan se oss sitta där på en parkbänk på sommaren och mata fåglar, och hålla handen sommaren 2063 :) 

Älskar dig, nu och föralltid gubben <3

18/10 - 2011 då vi två blev en <3

Igår var jag hos barnmorskan på min efterkoll.. Det var jobbigt men samtidigt skönt. Jobbigt att gå dit ensam och se alla nyblivna föräldrar, barnvagnar, småbarn som lekte där inne, en höggravid tjej som satt och vänta nära mig. Och jag kollade upp på "trädet" på väggen där inne, där alla barn som är födda 2012 ska ha sitt namn och datum. Var nära på att stoppa dit (Milton 2012-02-03) Men det skulle bara göra ondare i mig. Men eftersom han inte hänger där på väggen, är de som om han aldrig fanns, alla andra finns ju där.. 

Väl inne hos barnmorskan så hade vi mycket att prata om, satt och pratade ut i ca. 1,5timma. Både jobbiga saker, såsom saknaden, att jag är en mamma, men att mitt barn finns inte här, och bra saker, glada minnen med gossen på BB, hur han såg mot mig, hans läte, vad vi gjorde tillsammans under vår korta tid med varandra. Vi pratade även om framtiden. Om framtida barn.

Sanningen är den att jag är en mamma, men utan ett barn att ta hand om, ingen kan ersätta mitt första barn min gosse Milton. Jag vill ha barn igen, men samtidigt är jag otroligt rädd. Rädd att det ska gå fel denna gång, att de blir en ny katastrof, rädd att det blir missfall, eller ett till spädbarns död osv.. Ni kanske förstår.

Men, men, man måste våga chansa, våga ta risker, falla och resa sig igen, vilket jag är bra på. 

Nu ska jag äta middag. 

Ha de bäst!

Påsken var helt okej faktiskt, grillat, badat badtunna, bastu, haft strålande sol, varit med min sambo och hans familj osv.. Men klart man tänkt mycket på sitt änglabarn, det skulle ha varit hans första påsk. Man tar ju för givet då man är gravid och förlossningen gått bra osv att han skulle leva.. Man planerade ju hans första jul, sommaren med barnvagnspromenader osv.. Man tar ju livet förgivet. Men det har jag nu lärt mig att de kan/ska man inte göra, det mest oväntade och orättvisa kan hända. 

Skulle man bli gravid igen så känns det som att jag inte skulle gå ut med det fören barnet hunnit bli ett år gammalt. Då allt känns "säkert". 

På onsdag har jag min efterkoll hos barnmorskan, än en gång då man tänker att dit skulle jag och visa upp min prins. Dit ska man inte gå ensam, utan en bebis i magen eller i famnen.. Men sånt är livet, tyvärr.

Över till annat.. Igår spela vi bingolotto, jag, min sambo, min svägerska och jani. Men jag vann inget som vanligt Ida och jani vann varsin ny lott iaf. Sen kolla vi BB, sen var det typ godnatt. Idag har vi städat, kollat skilda världar och tagit det lugnt, sedan kom min bror och hälsa på. Han gick nyss, min sambo tränar och min sambos son e hos sin mor, och min hund e borta med min svägerska ida.. Får se när dom kommer tillbaka, och vem som hinner först. Ida och hunden, eller min sambo eller pojken.. Jag tycker inte om att vara ensam, blir rastlös eller trött och fundersam. 

Nej, nu ska jag hänga tvätten. 

Ha det bra. 

Begravnigen i fredags kändes väldigt jobbig. Men det var skönt att han nu fick ro, min älskade lilla gosse. 

Solen sken över honom och dom närmaste var där. Det gjorde ont att se den lilla kistan och dopskålen bakom.. Ville att mitt första besök till kyrkan med gossen skulle bli hans dop, inte begravning.. Men livet är orättvist!

På lördagen var jag och besökte graven. Med min sons morfar, morbror, kusin och hennes mamma. Vi tände ett ljus och sa några ord om saknad.. 

Du kommer vara saknad och älskad föralltid

Vila i frid älskade lilla Milton. 

Igår söndag var vi och kollade när gubben hade fotbollscup, det gick rätt bra, var skönt att få komma ut men rätt kallt då man stod ute förlänge. Idag har jag dammsugit, lagat mat åt alla här hemma och diskat. Nu sitter man i soffan o tar de bara lungt. år se vad som händer sen..

Det var det! Vi saknar dig gossen

Mycket har hänt sedan jag senast var in på bloggen.. Otroligt mycket..

Samma dag som jag senast skrev 18oktober 2011 efter jag varit hos min bror så träffade jag en kille Tommy. Han och jag fastnade för varandra på en gång. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Jag trodde aldrig jag skulle få en sån underbar pojkvän, som dessutom valde att vara med mig även fast jag var mitt under min graviditet.

Vi har varit med varandra varenda dag sedan dess. Han har även en son på 4år, och jag var lite rädd, jag skulle bli en "styvmor" men allt har gått bra och vi kommer bra överrens jag och pojken. En mogen pojkvän var vad jag tänkte då om Tommy när han hade barn, han skulle ge mig trygghet och vi skulle bli en familj på 2 vuxna, 2barn och en hund. Så jag sa upp min lägenhet som jag hade flyttat till för att kunna ta mig till jobbet och slippa pendla, vi flyttade ihop till en bostadsrätt längre bort men närmare våra familjer och väntade på att vi skulle få bli en familj, att min son skulle komma ut till världen..

Den dagen kom Fredagen den 3Februari kom min son och lades upp på min bröstkorg. 47cm och 3220gram, han var så otroligt fin, med sina stora tindrande blåa ögon och sitt mörka hår och hans små söta händer. Vi var såå lyckliga! ÄNTLIGEN! Han var en frisk och pigg liten gosse, väldigt glad och tittade väldigt mycket som om han ville säga något.. Jag önskar att ja visste, att han kunde berätta.. Vad som skulle hända.

Den kvällen/natten var jag vaken hela tiden och bara mös och var så lycklig. Nästa dag fick han ett bad sedan hade han sin rutinkoll och allting såg perfekt ut. Han var helt frisk! Den kvällen satt vi och kollade melodifestivalen tillsammans och fikade. Sedan ammande jag gossen hela natten nästan, men han verkade lite orolig.. Jag böt blöja och gick runt med honom i mina armar och vaggade honom och "dansade vals" av lycka över att jag hade honom och nästa dag skulle vi äntligen få komma hem..

Morgonen kom söndagen 5/2, jag smög till toaletten. Sedan lyfte jag upp min son, det var dags att vakna, dags för frukost.. Men, han vaknade inte då jag lyfte upp honom, han hade lämnat oss! Efter det vaknade han aldrig mer. Nu är han en ängel, världens vackraste ängel. Det var för sent.. Han finns inte mer.. Dom körde iväg med honom och sedan hämtade dom mig, jag såg på när dom försökte rädda hans liv..

Sedan var det klart att det var för sent. Jag och Tommy fick byta avdelning, ville inte höra eller se andra bebisar på BB. Jag gick för att ta ett sista farväl och höll honom i mina armar en sista gång, tog i hans lilla hand och pussade honom i pannan och strök honom på kinden. Det var väldigt jobbigt det var som att man väntade bara på att han skulle "vakna". Han sov ju bara!! Han skulle vakna snart, men det gjorde han inte.. Vi lämnade sjukhuset i tårar och med en tom bilbarnstol..

Sorgen efter min son och saknaden går inte att beskriva, föralltid älskad och föralltid saknad. Vi har ännu inga svar, vi vet bara att det finns ingen mening med detta. Som en del försöker trösta med.

Jag kom hem fick hög feber, men stannade hemma. Dagen därpå hade jag ännu hög feber och frossa och åkte till sjukhuset. Jag hade blivit sjuk, allvarligt sjuk och fick läggas in på sjukhus. Låg i 4dagar på antibiotikadropp, sedan ville jag hem, ville inte vara på sjukhus mer. Så fick medeciner att ta hemma. Livmodersinflammation och barnasängsfeber var diagnosen. Jag kom hem och friskande från det.. Men fick en ny sjuka sharlakansfeber och ännu mer antibiotika.. Trodde eländet aldrig skulle ta slut! Det räckte med att min son tagits ifrån mig!

Nu har jag frisknat till och Tommy har varit ett underbart stöd hela vägen för mig. Så glad att jag har honom, att jag träffade en sån underbar kille. Bättre sambo finns inte!

Idag hade vi begravningen, det var mycket jobbigt! Kan inte beskriva, men nu har han fått ro, min älskade gosse.

Vila i frid min älskade och förevigt saknade son Milton, vi ses en dag igen. Mamma tänker på dig varenda dag 

Jag kan fortfarande se dig titta mot mig med dina vackra stora ögon, jag kan känna dina små fingrar och känna dina naglar mot mitt bröst.

Denna låt sjöngs på begravningen idag:

Jag fick låna en ängel.

Sitter hos min broder och dricker kaffe! ;D

Har faktiskt inte mkt att skriva. Tagit de lugnt hela dagen :)

Igår var jag med min bror, Lea å Lovisa dom kom till mig i stan. Vi käkade ute de var trevligt!

Nej kommer inte på nå mer att skriva..

Bm nästa tisdag, ska bli spännande inte varit där på ca 5veckor ;o

Jaa, sen efter mitt UL. 

Ha de gött! :)

Det är väl vad som hänt sedan senast.. Är nu i vecka 24. Jag och pojkvännen gjorde slut för att han var inte mogen och han föredrog att dricka öl än att sitta hemma å mysa me mej. Men vi gjorde slut i mitten av Juli, och jag bestämde mig för att behålla efter att vi gjort slut.. För först var ja osäker på hur ja skulle göra, mådde väldigt dåligt, visste att oavsett hur jag gör så kommer det bli tufft. Men bara tanken på abort gav mig ångest..

men en dag sa ja till min pojkvän att han e ju inte mogen å jag kommer inte klara mig utan honom så jag bestämde mig motvilligt för en abort.. Jag ringde till barnmorskan.. Men hon var på semester och skulle komma tillbaka 2veckor senare.. Dom där 2 veckorna gick, och jag hade nästan glömt att jag var gravid och var helt plötsligt i vecka 14. Dom 12 första kritiska veckorna hade passerat.. Det gjorde att jag verkligen inte ville ta bort barnet, för nu var det ett barn i mina ögon och jag började känna symptom som ömma bröst, illamående osv.. Det var inte längre en geleklump.. Jag hade aldrig förr varit gravid, och aldrig varit med om abort.. Men vet många som gjort abort, dom säger att "idag skulle ja ha haft en son/dotter på 3 år" mitt barn skulle ha haft ett syskon.. Osv. Och bakom dom tankarna finns nog lite ångest man måste leva med resten av livet.. Man tog bort ett barn..

Min pojkvän festade mkt under sommaren och sen gjorde vi slut. Jag bestämde mig då samma dag för att jag behåller barnet, nu e de mitt barn, mitt beslut och mitt liv det handlar om! Och ultraljudet sa att det anländer en liten pojke den 6februari och jag längtar! <3 Och jag har underbart bra stöd av familj och vänner och jag har inte gråtit eller varit rädd en enda gång för att vara ensam mamma. Har bara känt mig stark, fast jag har massa hormoner i kroppen :)

Så jag gjorde rätt beslut på helt egen hand. Jag mår kanonbra och har ingen ångest ;D 

Nåja.. Nu e jag hos min far, vi ska grilla älgkött å äta potatisgratäng :)

Ha det bra! Puss o kram.