Ska ta och berätta lite om julen, senast då jag skrev hade jag ju inga planer om julen.. Men den började med att man vakna upp hos pappa. Sen åkte man hem och fixa sig, gick över till min broder för att ge min brorsdotter sin julklapp hon var mycket fastersjuk och skulle hålla hand och visa en massa saker hon fått. Det var det bästa med julen hennes glädje över alla saker och lyckan då jag var där! Fick även bästa julklappen av henne ett inramat foto på henne, en puss och en kram innan jag gick hem igen. Kvällen avslutades med massa mys hemma!
Men tankarna var mycket hos Milton, förra julen var han i magen och nu skulle han ha varit här.. Men de blir inte alltid som man vill eller tänkt sig. Det har jag lärt mig detta år. Ta inget för givet, ta vara på alla som finns omkring en dag kan det vara försent att visa uppskattning och kärlek, inget varar förevigtoch hur svårt det än känns så måste man gå vidare och se framåt även om det känns meningslöst! Och allt händer inte av en anledning!

Nu längtar jag mest efter att få börja ett nytt år! Men nya tag, med mycket mer glädje och lycka än detta år fört med sig. Detta år har vart ett riktigt olyckligt otursår, där motgång på motgång överlappat varandra.. I mitt fall har man inte kunnat säga efter regn kommer solsken.. Väntat på det där solskenet sedan 5februari då Milton rycktes ifrån mig. Visst det kom i maj då jag var gravid igen men jag kan ärligt säga att jag aldrig vågade tro att de skulle gå bra då heller.. Men det "solskenet" av hopp om lycka slocknade återigen den 28September på UL då man såg att de var dött..
Sen sjukdomar, familjeproblem osv ovanpå allt det..

Nu får det vara nog och jag håller tummarna att allt vänder då vi får börja på nytt blad, nytt år! 13 sägs vara ett otursnummer..
Men ja hoppas verkligen inte på ett till otursår..

Hoppas ni andra också kan hålla tummarna för mig detta år, så jag kan få lycka!

Ha det bäst alla, vi hörs då det nya året börjat.
Kram /S

Jag har försökt vara stark, bita ihop och se framåt! Men jag har sån oro jämt jämt jämt om ALLT, är rädd att mista den tillvaro man nu har.. Utvecklat ett slags kontrollbehov baserat av oro och rädsla. Jag har inte insett det själv.. Förrens nu, jag har blivit erbjuden att prata med någon i våras.. Men tackat nej. Ingen kan ju få allt ogjort eller ge mig Milton tillbaka! Men nu har jag ändrats som människa, har ingen ork eller motivation till nånting! Och den ständiga oron, rädlan och ilska mot allt ont som hänt mig på så kort tid som gör att jag bara kan koka över eller explodera.. Så jag har nu tagit steget, jag är inte så stark! Så jag har fått en psykolog och även antidepressiva för att orka gå framåt! Kan säga att de hjälper mycket mer än jag trodde. Men har ännu en lång väg att gå. Men det känns bra att ha tagit steget och vågat visa mig "svag" så jag kan bli stark! Nu kan det bara bli bättre, det är det jag ska tro på och fokusera på.

Snart är julen här.. Har tyvärr inte köpt en enda julklapp än, vet inte var eller med vem man ska fira julen heller.. Känner inte så mycket julkänsla eller glädje inför denna jul, tyvärr. Men de kanske löser sig i sista stund.

Nåja nu vet ni hur de ligger till och att jag lever och kämpar på!
Kram