Igår var jag hos barnmorskan på min efterkoll.. Det var jobbigt men samtidigt skönt. Jobbigt att gå dit ensam och se alla nyblivna föräldrar, barnvagnar, småbarn som lekte där inne, en höggravid tjej som satt och vänta nära mig. Och jag kollade upp på "trädet" på väggen där inne, där alla barn som är födda 2012 ska ha sitt namn och datum. Var nära på att stoppa dit (Milton 2012-02-03) Men det skulle bara göra ondare i mig. Men eftersom han inte hänger där på väggen, är de som om han aldrig fanns, alla andra finns ju där.. 

Väl inne hos barnmorskan så hade vi mycket att prata om, satt och pratade ut i ca. 1,5timma. Både jobbiga saker, såsom saknaden, att jag är en mamma, men att mitt barn finns inte här, och bra saker, glada minnen med gossen på BB, hur han såg mot mig, hans läte, vad vi gjorde tillsammans under vår korta tid med varandra. Vi pratade även om framtiden. Om framtida barn.

Sanningen är den att jag är en mamma, men utan ett barn att ta hand om, ingen kan ersätta mitt första barn min gosse Milton. Jag vill ha barn igen, men samtidigt är jag otroligt rädd. Rädd att det ska gå fel denna gång, att de blir en ny katastrof, rädd att det blir missfall, eller ett till spädbarns död osv.. Ni kanske förstår.

Men, men, man måste våga chansa, våga ta risker, falla och resa sig igen, vilket jag är bra på. 

Nu ska jag äta middag. 

Ha de bäst!

Påsken var helt okej faktiskt, grillat, badat badtunna, bastu, haft strålande sol, varit med min sambo och hans familj osv.. Men klart man tänkt mycket på sitt änglabarn, det skulle ha varit hans första påsk. Man tar ju för givet då man är gravid och förlossningen gått bra osv att han skulle leva.. Man planerade ju hans första jul, sommaren med barnvagnspromenader osv.. Man tar ju livet förgivet. Men det har jag nu lärt mig att de kan/ska man inte göra, det mest oväntade och orättvisa kan hända. 

Skulle man bli gravid igen så känns det som att jag inte skulle gå ut med det fören barnet hunnit bli ett år gammalt. Då allt känns "säkert". 

På onsdag har jag min efterkoll hos barnmorskan, än en gång då man tänker att dit skulle jag och visa upp min prins. Dit ska man inte gå ensam, utan en bebis i magen eller i famnen.. Men sånt är livet, tyvärr.

Över till annat.. Igår spela vi bingolotto, jag, min sambo, min svägerska och jani. Men jag vann inget som vanligt Ida och jani vann varsin ny lott iaf. Sen kolla vi BB, sen var det typ godnatt. Idag har vi städat, kollat skilda världar och tagit det lugnt, sedan kom min bror och hälsa på. Han gick nyss, min sambo tränar och min sambos son e hos sin mor, och min hund e borta med min svägerska ida.. Får se när dom kommer tillbaka, och vem som hinner först. Ida och hunden, eller min sambo eller pojken.. Jag tycker inte om att vara ensam, blir rastlös eller trött och fundersam. 

Nej, nu ska jag hänga tvätten. 

Ha det bra. 

Begravnigen i fredags kändes väldigt jobbig. Men det var skönt att han nu fick ro, min älskade lilla gosse. 

Solen sken över honom och dom närmaste var där. Det gjorde ont att se den lilla kistan och dopskålen bakom.. Ville att mitt första besök till kyrkan med gossen skulle bli hans dop, inte begravning.. Men livet är orättvist!

På lördagen var jag och besökte graven. Med min sons morfar, morbror, kusin och hennes mamma. Vi tände ett ljus och sa några ord om saknad.. 

Du kommer vara saknad och älskad föralltid

Vila i frid älskade lilla Milton. 

Igår söndag var vi och kollade när gubben hade fotbollscup, det gick rätt bra, var skönt att få komma ut men rätt kallt då man stod ute förlänge. Idag har jag dammsugit, lagat mat åt alla här hemma och diskat. Nu sitter man i soffan o tar de bara lungt. år se vad som händer sen..

Det var det! Vi saknar dig gossen

Mycket har hänt sedan jag senast var in på bloggen.. Otroligt mycket..

Samma dag som jag senast skrev 18oktober 2011 efter jag varit hos min bror så träffade jag en kille Tommy. Han och jag fastnade för varandra på en gång. Sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Jag trodde aldrig jag skulle få en sån underbar pojkvän, som dessutom valde att vara med mig även fast jag var mitt under min graviditet.

Vi har varit med varandra varenda dag sedan dess. Han har även en son på 4år, och jag var lite rädd, jag skulle bli en "styvmor" men allt har gått bra och vi kommer bra överrens jag och pojken. En mogen pojkvän var vad jag tänkte då om Tommy när han hade barn, han skulle ge mig trygghet och vi skulle bli en familj på 2 vuxna, 2barn och en hund. Så jag sa upp min lägenhet som jag hade flyttat till för att kunna ta mig till jobbet och slippa pendla, vi flyttade ihop till en bostadsrätt längre bort men närmare våra familjer och väntade på att vi skulle få bli en familj, att min son skulle komma ut till världen..

Den dagen kom Fredagen den 3Februari kom min son och lades upp på min bröstkorg. 47cm och 3220gram, han var så otroligt fin, med sina stora tindrande blåa ögon och sitt mörka hår och hans små söta händer. Vi var såå lyckliga! ÄNTLIGEN! Han var en frisk och pigg liten gosse, väldigt glad och tittade väldigt mycket som om han ville säga något.. Jag önskar att ja visste, att han kunde berätta.. Vad som skulle hända.

Den kvällen/natten var jag vaken hela tiden och bara mös och var så lycklig. Nästa dag fick han ett bad sedan hade han sin rutinkoll och allting såg perfekt ut. Han var helt frisk! Den kvällen satt vi och kollade melodifestivalen tillsammans och fikade. Sedan ammande jag gossen hela natten nästan, men han verkade lite orolig.. Jag böt blöja och gick runt med honom i mina armar och vaggade honom och "dansade vals" av lycka över att jag hade honom och nästa dag skulle vi äntligen få komma hem..

Morgonen kom söndagen 5/2, jag smög till toaletten. Sedan lyfte jag upp min son, det var dags att vakna, dags för frukost.. Men, han vaknade inte då jag lyfte upp honom, han hade lämnat oss! Efter det vaknade han aldrig mer. Nu är han en ängel, världens vackraste ängel. Det var för sent.. Han finns inte mer.. Dom körde iväg med honom och sedan hämtade dom mig, jag såg på när dom försökte rädda hans liv..

Sedan var det klart att det var för sent. Jag och Tommy fick byta avdelning, ville inte höra eller se andra bebisar på BB. Jag gick för att ta ett sista farväl och höll honom i mina armar en sista gång, tog i hans lilla hand och pussade honom i pannan och strök honom på kinden. Det var väldigt jobbigt det var som att man väntade bara på att han skulle "vakna". Han sov ju bara!! Han skulle vakna snart, men det gjorde han inte.. Vi lämnade sjukhuset i tårar och med en tom bilbarnstol..

Sorgen efter min son och saknaden går inte att beskriva, föralltid älskad och föralltid saknad. Vi har ännu inga svar, vi vet bara att det finns ingen mening med detta. Som en del försöker trösta med.

Jag kom hem fick hög feber, men stannade hemma. Dagen därpå hade jag ännu hög feber och frossa och åkte till sjukhuset. Jag hade blivit sjuk, allvarligt sjuk och fick läggas in på sjukhus. Låg i 4dagar på antibiotikadropp, sedan ville jag hem, ville inte vara på sjukhus mer. Så fick medeciner att ta hemma. Livmodersinflammation och barnasängsfeber var diagnosen. Jag kom hem och friskande från det.. Men fick en ny sjuka sharlakansfeber och ännu mer antibiotika.. Trodde eländet aldrig skulle ta slut! Det räckte med att min son tagits ifrån mig!

Nu har jag frisknat till och Tommy har varit ett underbart stöd hela vägen för mig. Så glad att jag har honom, att jag träffade en sån underbar kille. Bättre sambo finns inte!

Idag hade vi begravningen, det var mycket jobbigt! Kan inte beskriva, men nu har han fått ro, min älskade gosse.

Vila i frid min älskade och förevigt saknade son Milton, vi ses en dag igen. Mamma tänker på dig varenda dag 

Jag kan fortfarande se dig titta mot mig med dina vackra stora ögon, jag kan känna dina små fingrar och känna dina naglar mot mitt bröst.

Denna låt sjöngs på begravningen idag:

Jag fick låna en ängel.