Var längesedan sist jag skrev.. Inte varit redo för det, men tänkt på det mycket att få rensa mig o mina tankar..

Jag blev gravid igen, denna gång ville ja inte ta nånting för givet med tanke på vad som hände Milton (som avled i "plötslig spädbarnsdöd 5/2-12") Jag ville hålla denna graviditet inom familjen, inte gå ut med det, ville "rymma" och komma tillbaka efter ett år, då allt skulle va "säkrat". När jag "plussade" blev jag oerhört rädd, jag grät med blandade känslor och visste varken ut eller in..

Skulle de gå bra denna gång? Jag vill ju ha barn, men vågar ja ta risken att kanske jag förlorar ett till barn? Skulle ja göra abort? Men då skulle ja må dåligt över att ja förlorat två barn inom 6månader.. Detta kanske var en välsignelse, jag kanske var redo nu? Det kanske va ett tecken på att nu vänder allt?

Jag gjorde ett UL för jag var rädd att de skulle ligga fel efter att ha haft livmoders och äggledarinflammation så kanske ja hade ärrbildningar och jag skulle få ett "utomhavandeskap".. Men nej det satt rätt och jag såg en liten boll som var ca.5veckor gammal med snabbt dunkande hjärta. Jag skulle få ett barn!

Veckorna gick, kräktes varje dag, flera gånger dagligen redan från vecka fyra. Fick höra som tröst, att de e ett bra tecken att de kommer gå bra denna gång, blixten slår inte ner två gånger på samma ställe, de är sällsynt att de ska hända samma människa, de kan bara inte hända att jag skulle förlora detta barn.. Jag själv var skeptisk, vågade inte riktigt vara glad åt det, för jag visste att man kan inte ens ta för givet att ett friskt barn kan få leva, jag hade upplevt det.. Men samtidigt, så kanske de va min tur nu att få lyckan.. Vi gick ut med min graviditet i vecka 13-14 ungefär, och man kände nu har de kritiska veckorna gått, men jag mår ännu illa, vilket betyder att ja ännu är gravid! Jag skulle klara det, denna gång. Melwin skulle bli storebror, och jag och min sambo såg framemot det, äntligen kunde jag känna mig lite lättad och magen växte! Men jag gick inte upp i vikt.. Kanke för att jag mått så illa? 

Vi såg framemot UL och vi skulle se vad som fanns där inom mig. Vår lilla skatt! Jag sa på skämt då vi väntade utanför på att få gå in, att "tänk om den är död"!?, men neej, ja har inte blött, och jag kände mig ännu gravid, alla mina hormoner kunde inte ha fel.. Vi fick äntligen komma in, jag la mig ner och hon stoppade den kalla gelen på min mage och frågade, när hade du din senaste mens? 18maj, svara jag.. Älsklingen fråga hur man kan minnas sånt.. Men det kan man bara.. Apparaten var urdragen ur väggen så skärmen var bara helt svart, sen starta hon den och sa : Jag har läst dina journaler och sett vad du gått igenom, jag beklagar.. och sedan såg jag hur hon blev nedstämd.. Jag såg en bebis på skärmen i samma stund men kände ingen lycka, för jag såg själv, det rörde sig inte! Hon sa till mig: Det ser inte bra ut de här.. Tyvärr jag ser inga hjärtslag.. Och där kom tårarna, ja kände att jag borde ha förstått, men varför, varför har ja inte fått missfall, varför har min kropp lurat mig så!? Älsklingen tog min hand och jag sa: ALDRIG mer! jag vill ALDRIG mer förlora ett barn, eller riskera att kunna göra det, nu räcker det.. 

Jag fick följa sköterskan en "bakväg" för att slippa gå igenom vänthallen,kom till ett kontor, där jag fick ta ett piller, för att förbereda en abort, och fylla i papper.. Sedan åkte vi hem.. Den dagen kunde jag inte sluta tänka att här ligger jag med ett dött barn i magen, ja har gått runt me ett dött barn i mig i ca.2månader Hur sjukt e inte det, så svårt att förstå.. Men de e ju så vanligt med missfall kring vecka 11-12.. Fostret va inte äldre än så.. Men de svåraste att förstå var att varför ville min kropp behålla de i magen och inte stöta ut den? Kanske för att ja skulle fortsätta känna lite "lycka"..

Dagen därpå fick jag åka in på Sunderbyn för att slutföra min "abort", när jag förde in dom där pillrerna kände jag att ja vill inte, inte vill ja göra abort, men ja kan ju inte ha kvar ett dött foster i magen så var illa tvungen.. Dom sa att de kan ta allt mellan 2timmar till ett dygn innan de börjar verka och att man kan få ta nya piller varannan timma.. Jag försökte äta lite där mitt i sorgen, hatar de där stället för mkt skitsaker har skett där de senaste året.. 1,5timma efter jag tagit pillrerna kände jag de där trycket, samma tryck som när jag skulle föda Milton, trycket i baken.. Denna gång försökte jag hålla emot, men det MÅSTE ju ut.. Plingade på klockan, gick på toan och jag sa, de kommer nu, nu börja det jag känner hur de glider ur mig.. "OJ, vad snabb du var! fick jag till svar" ca 5min senare var jag färdig, tog en dusch och kände mig så fruktansvärt tom men nu var hon/han med sin storebror i himlen och jag vet att Milton tar hand om sitt småsyskon.. Jag tog händerna om magen och hoppades att de skulle ha missat, att där i finns en tvilling, ja har ännu ett barn kvar där.. Fast jag visste ju att nu var jag tom.. Men något måste ju ha levt då jag i två månader efter fostrets död gått och varit allmänt "gravid".. Men icket.. Sedan fick jag åka hem, ville inte vara kvar, fanns för mkt som hänt mig inom dom där väggarna! Hatar ljudet av alarmljudet/plingklockan.. Den påminner mig om morgonen då jag fann Milton död.. 

Några dagar senare, var min kropp lurad än en gång, jag läkte bröstmjölk.. Jag kände mig som en kossa, som läker mjölk men har ju inget barn att amma, de tog mycket på mig psykiskt!

Min kropp trodde jag fött ett barn..

Nu har de gått tre veckor sedan aborten, skulle ha vart i vecka 23-24 nu.. Hur framtiden ser ut vet jag inte, men jag vet att drömmen om ett barn och önskan om ett barn ännu finns, men rädslan är också otroligt stor, men jag vet inte vilket som väger störst.. Men kaanske "tredje gången gillt"? 

Nu har jag inte mycket mer att säga, ville bara dela med mig lite.. Min största lärdom av detta är : Ta ingenting för givet, livet är för kort för att älta och tänka "tänk om" men jag kommer självklart alltid känna saknad och fundera, hur hade han sett ut idag, vad hade han kunnat, hur hade han sett ut, och livet tar drastiska vändningar men man måste våga vara stark och resa sig igen! "Jag är den starkaste människa jag känner"

Alltid saknad, alltid älskad. Idag hade Milton varit 8.5månader gammal <3