Igår skulle min son ha fyllt 2år! Tiden rusar men i minnet har det inte passerat många dagar.. Jag kan ännu se honom ligga på skötbädden lugnt och titta beundrande på mig med sina mörlblåa ögon då jag byter hans blöja, jag kan känna hans lilla starka hand nypa fast i mitt pekfinger och se han sparka och sprattla med benen och höra han gny.. Jag kan se framför mig då jag dansade vals med han i famnen i nattlinne på BBrummet mitt i natten av lycka! Jag kan minnas att vi såg melodifestivalen på bb med han i famnen mddan vi åt kvällsfika..

Han kom ut fredagen den 3/2-12 kl.21:59 3320gram och 47cm 3dagar innan BF. Åh den lyckan då han lades på mitt bröst. Jag kom in på förlossningen vid 15, var 3cm öppen och slemproppen hade gått vid 07. Värkarna i ryggen kom och vi tog sjuktaxi till sunderbyn. Väl där tog jag ett bad, sedan fick ja lägga mig i sängen och de fick ta hål så vattnet skulle gå. Sedan fick de även tömma min urinblåsa och göra tarmsköljning. Efter det var värkarna kraftiga och jag fick epiduralen och hatade lustgasen, tyckte de kändes otäckt att inte vara klar i huvudet och känna sig full då man skull föda.. Likförbannat tog ja masken vid värkarna.. Sedan fick jag gå runt en stund med epiduraldroppen i en ställning att dra efter mig.. Tog ca.5 tuffa krystningar så var han äntligen ute och all smärta var borta! <3

Nu kan jag fundera på hur han skulle ha sett ut.. Hur han hade varit som person, kan försöka se honom framför mig se honom sitta vid mig. Lördagen den 4/2-12 fick jag spendera med denna gosse heeeela dygnet och han "besiktades" och fick klart godkänd! Och på söndagen efter 2nätter på BB skulle vi få åka hem.. Jag somna vid 05 och vakna 07:30 då jag lyfte upp honom och han var borta.. Han hade då lämnat oss under den tiden jag somnat..

Det har inte gått en enda dag utan att man tänkt på honom, och försökt finna en mening.. Har inte funnit någon mening eller något som kan trösta att han inte finns längre. Men jag har funnit en mening med att han fanns! Jag var gravid med honom i v.23 då jag träffade Tommy! Och det var för att jag väntade Milton vi träffades, han förde mig och Tommy samman. För att tommy tog kontakt med mig och beundrade mig för hur stark jag var som behöll barnet fast jag var ensam utan barnets far och stöttade mig i det, och SÅ fann vi varandra. Tror ingen vet det, att de var pga graviditeten med Milton vi fördes samman och idag väntar vi barn tillsammans! Tommy har varit min klippa genom allt och tillsammans har vi klarat allt.

Men.. Tankarna på det andra barnet finns självklart också i mitt huvud, jag vet inte ens om det var en flicka eller pojke.. Ville inte veta! Det var ett missfall av ett virus som var 13-14v. gammalt men som legat i mig till v.19 på ultraljudet då vi sedan fick göra abort. Det barnet var beräknat 21/2-13.. Så det skulle ha fyllt 1år snart..

Nu denna tredje gång har jag vart noga med prover och senast idag begärt extra urinprov osv.. Även andningslarm till blöjan som jag ska få på BB, det jag köpt kan man ju bara ha i spjälsängen. Var hos BM idag och den lilla krabat jag nu har i mig är livlig, envis och busig med starkt hjärta på 147 och följer kurvan perfekt! Fick även min sjukskrivning förlängd till Bf 2/3. Så jag ska slippa "slösa" mammadagarna. Inte länge dit nu, gick in i v.37 igår! Åh vad du är längtad, önskad och älskad! <3

Nu orkar jag inte skriva mer! Men var första gången jag skrev om min förlossning och hur jag och tommy fördes samman av vår ängel Milton! <3