Hejsan! Det var ett tag sedan, ett bra tag sedan jag bloggade. Har haft nog med mitt liv, med psykolog, hitta tillbaka till sig själv, landa i verkligheten igen, gå vidare, se framåt..

Hur har allt gått då? Jag drar en kort version. Jag och Tommy hittade tillbaka, starkare än någonsin! Jag har slutat med antidepressiva och psykolog, står på mina egna ben nu och kämpar framåt. Sida vid sida med min livspartner. Bor i Sangis på hemgården min med Tommy, katterna, hunden, pappa och Melwin varannan vecka.

Och nu är vi där igen, tredje året i rad, tredje gången jag är gravid och beräknad i Februari än en gång. Vi hoppas verkligen på att detta är tredje gången gillt! Men jag är rädd, nästan skräckslagen.. Kan inte låta bli att tänka på det värsta, att förbereda mig på det värsta. Jag vill så gärna kunna ta förgivet att det ska gå bra denna gång, att vi kommer få ett friskt barn som är vid liv.

Jag har varit på ett UL i v.12 (v.11+1)  i Sunderbyn då var jag rädd, hjärtat bultade jätte snabbt och jag vågade knappt titta på skärmen.. För senast jag låg sådär fick vi se en bebis med ett hjärta som stod stilla.. Men då jag hörde henne säga "Här har vi en pigg krabat" då vågade jag titta upp och kunde inte låta bli att fnissa så hela magen hoppade samtidigt som jag såg min bebis som sparkade för glatta livet där inne i mig. Ultraljudet stillade min skräck och oro och jag var överlycklig i några dagar. Men ju mer jag tänker på det så kan jag få missfall vilken dag som helst det kanske redan skett, det vet jag inte, det kan jag inte ta förgivet..

Nästa steg är mitt RUL (rutin ultraljud) EFTER det, då kan jag nog pusta ut, det är vad jag siktar in mig på nu iallafall. Möjligvis att jag bokar in ett till UL därinnan. Oron är som störst nu då barnmorskan inte vill lyssna på hjärtljuden än och då man inte ännu känner några sparkar. Min största önskan är att få barn, därför ger jag inte upp, men kan inte låta bli att känna oro/rädsla, önskar jag kunde koppla bort det och bara vara glad men det är inte så enkelt.

Men än har jag hoppet kvar och utan Tommy skulle jag inte klara att gå igenom att vara gravid redan nu, men han stillar mig och jag vet att han stöttar mig helhjärtat.

Tack älskling för ditt fulla stöd och all kärlek du ger och för att du varje dag lockar fram massa skratt hos mig.   

Nej, nu är det min tur att få babylycka!

Nåja, annars mår jag helt okej, det enda jobbiga är att jag får kissa hela nätter och får störd sömn utav det. Har inget annat att klaga på just nu i graviditeten. Mellan v.5-11 så mådde jag däremot väldigt illa! Fick kräkas 4-5ggr/dag, usch vad jobbigt det var   

Jag plussade samma dag som vi skulle på bröllop 29/6 så blev spiknyktert för mig och direkt jag plussade spottade jag ut snusen och inte tagit någon sedan dess! Det var även då jag valde att trappa ner med mina antidepressiva för att sedan lägga av helt, ville inte gå på stark medecin och vara gravid. Denna gång vill jag verkligen känna att jag gjort ALLT för att bebisen i magen ska må bra. 

Imorgon ringer jag och bokar mitt RUL eventuellt ett extra innan dess också!

Nu dags att plocka undan skurhinken och dammsugaren och även hänga tvätten!

Haft städdag då det varit så dåligt väder!

Hoppas det var läsvärt och nu LOVAR jag att hålla igång bloggen så inläggen inte blir så långa och "novelliknande".

Ha det bäst där ute!

Bjuder på magbild.

NU är jag i v.14 (13+5)

Och min hund som släpper tonvis med hår just nu!

På återseende!