Jag ljuger ofta, senast igår.. Kollegor som fråga hur jag mår, eller bekanta man möter då å då på affärer som frågar bara för att fråga nånting "Hur mår du?". Enklaste svaret halkar ur min mun "Jo, de e bra!" Samtidigt får jag en klump i halsen.. Jag säger att de e bra för att slippa bryta ihop, eller för att folk inte ska tycka ja e patetisk o tycker synd om mig själv.. För sanningen bakom det är att jag mår verkligen inte alls bra! Tur då att jag pratar med min psykolog 2ggr/vecka och äter 40mg Citalopram/dag.

Jag gör inte detta inlägg för medlidande, utan bara för att ni ska få se vad som finns bakom mina murar.

Jag har haft relationsproblem senaste tiden, men låtsats må bra o att allt löser sig.. Men de löste sig inte så nu är jag singel. Sitter med två kattungar o min hund ensam i 4 r.o.k och ser mig omkring och allt är så tomt! De har gett mig lite ekonomiproblem också, med alla räkningar o hyra man måste stå för ensam.

Så inom ett år har jag förlorat min 2dagar gamla son, fått ett missfall, förlorat sambo och styvson, ekonomiska problem, tappat mig själv och nu måste jag komma på vad händer sen? Vart ska jag ta vägen? Ska ja till pappa igen? Då måste ja ta bort katterna pga allergi..

Jag har träffat en specialistpsykolog i sunderbyn.. Hon fråga mig om ja har mkt vänner som ringer mig, drar me mig ut så ja får andra tankar osv.. Då slog de mig.. Ja e fruktansvärt ensam! Allt ja har/haft är familjen och Tommy. Sen fråga hon vad ja vill jobba med, o de är ju inte vad ja jobbar med nu. Hon tyckte jag skulle chansa, nu har ja inget mer att förlora! Bara flytta, få vänner, ta ett drömjobb osv! Men först jobba med mig själv! Att fokusera på att må bra, värdesätta mig själv och känna mig redo för att börja om..

Vad gör jag då om dagarna? Ja jag ligger i sängen till det är mörkt.. Kliver upp vid 14-15 tiden.. All vakentid spenderar jag till att se tv.. Gå ut me hunden, ge djuren mat och har ja en bättre dag så kan ja orka städa och laga mat.. Ligger vaken i mörkret i typ 3-4timmar och tänker innan ja kan somna. Men jag sover gärna bort mitt liv just nu känns det som. Älskar att få drömma för i drömmarna e jag aldrig ensam eller nedstämd och jag känner att ja har inget att vakna upp till.. Men förhoppningsvis blir de bättre sen.

De var väl allt för denna gång. Förstår om ni inte orkar med min "smörja" eller mina problem, därför jag aldrig tar upp dom då nån frågar. Men här är sanningen.. Mina problem, mitt liv!
Det var skönt att skriva detta, men utlöste en och annan tår.
Kram till er.